This too shall pass…

Vi närmar oss slutet på 2020, ett år som kommer gå till historien som ett år präglat av en global kris där döden gjort sig påmind för många. Det i sig själv innebär en kris eftersom det västerländska samhället avskärmat sig från döden under de senaste femtio åren, vilket lett till att döden blivit något abstrakt och ogreppbart för många. Vi har blivit påminda om att livet har ett slut och att döden kan drabba oss mitt i livet. Ytterligare en konsekvens av pandemin är att vi förlorat känslan av att kunna kontrollera livet och världen och att vi tvingas lära oss att leva i osäkerhet och att möta de existentiella frågor som dödens närvaro i livet obevekligen medför.

Mot bakgrund av att vi lever i en historisk tid mitt i ett pågående paradigmskifte innebär Metaperspektivet på dessa omständigheter att vi under 2020 tagit ett stort kliv framåt i omställningen mot den nya tiden, det nya narrativet om vad livet på jorden bör handla om. Kanske står vi inför en ny Upplysningstid då nya insikter och perspektiv på vad som skapar hållbara samhällen och ett hållbart liv väntar på att få bryta igenom? Det är utmanande att leva i en brytningstid då livet som man känner det krackelerar och det nya ännu inte blivit tydligt. Under en sådan period är det lätt att ångest, depression och känslor av meningslöshet tar över och det psykiska lidandet ökar. En brandman som jag pratade med nyligen berättade att det stora problemet som han och hans kollegor möter i sitt arbete just nu inte är fler bränder, utan självmord som han menade har ökat markant under året.

När mörket och döden gör sig extra påminda behöver vi söka oss till ett större perspektiv på livet där det gamla persiska uttrycket “This too shall pass” kan vara en krycka i tillvaron. “Det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka….:” skriver Karin Boye i sin välkända dikt från 1935. Det gör ont att förlora dem vi älskar, det gör ont att veta att vi alla en dag ska dö och att allt har en början och ett slut. Samtidigt är detta en grundläggande komponent i människans predikament på jorden som människan sedan tidernas begynnelse haft att förhålla sig till. Det innebär att vi har förmåga att klara av att hantera döden som en realitet och att nyckeln till sinnesro i grunden handlar om en acceptans av att det finns mycket i livet som vi inte kan kontrollera och att vår primära uppgift är att leva det liv vi fått som gåva och att se oss själva som tillfälliga förbipasserande resenärer på jorden i en obruten kedja av mänsklig utveckling.

Vi står på tröskeln till årets sista månad, december. Det är mörkt och dödens närvaro är påtaglig i samhället och i världen samtidigt som den kristna världen går in i glädjens tid som signalerar födelse, liv och fest! This too shall pass blir därför en viktig påminnelse om att det rådande mörkret inte är beständigt. Det kommer att gå över, kännas lättare att bära och en dag kommer vi få uppleva värme, glädje och lätthet igen. Håll fast vid tilliten till att livet bär dig framåt och att mörkret kan ge en djupare klangbotten till ljuset.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *