“Tim Bergling ville bort från industrin Avicci” – Om eget och andras ansvar

I kölvattnet av Tim Berglings tragiska bortgång har det fötts en diskussion och en initierad dialog som tyvärr kom för sent för honom själv men som förhoppningsvis kan leda till något gott och banbrytande för världen. Genom sitt enorma inflytande över världens befolkning och den öppenhjärtiga dokumentären ”True Stories” lyckas han som ingen annan förklara och tydliggöra att utmattning är en existentiell fråga som har sin grund i känslan av mening och att det helt enkelt inte går att lösa existentiella frågeställningar och behov med hjälp av pengar, vila eller uppmärksamhet. Det är känslan av meningslöshet parat med en känsla av hopplöshet kring möjligheterna att må bättre som får en människa som har ”allt” att avsluta sitt liv. Det är samma inre, själsliga desperation som fått tusentals andra att begå självmord eller som fått hundratals unga européer att lämna allt för att ansluta sig till IS eller andra terrorsektor i Mellanöstern.

Den springande frågan för det västerländska samhället är hur vi ska klara av att hantera och möta existentiella frågor och själsliga behov utan religionen som skyddande ramverk för livet? Tim Bergling hade framgång, pengar, uppmärksamhet, trygghet, han vilade, han hade en personlig tränare och han gick i terapi och fick hjälp med sin personliga utveckling. Jag tänker att allt detta var stödjande parametrar i hans liv som han behövde och som förde honom närmare sig själv och sina behov. Problemet var att det sen inte fanns något annat som tog vid och som kunde hjälpa honom att hantera den existentiella frågan om mening. De transcendentala behoven hos människan kan inte hanteras eller mättas i den rationella världen men vila, inre fokus och personlig utveckling kan hjälpa oss att bli mer mottagliga och mer i kontakt med dessa djupare behov. Det är just då det blir så avgörande om det finns något som tar vid och som kan ge svar på de existentiella frågorna kring mål och mening i livet. För väldigt många i den sekulariserade världen finns det bara en ekande tomhet som svar på dessa grundläggande behov.

I DN (29/4 2018) berättar Nils Von Heijne som var med och byggde upp Avicii’s varumärke om hur fokus skiftade från människan Tim Bergling till industrin Avicii. Han ställer kloka frågor till sig själv till om någon hade kunnat göra något för att stoppa i tid? En av de mest fundamentala parametrarna inom existentiell psykologi handlar om att stötta och vägleda människor i att leva autentiskt, att vara trogen mot sig själv. Det framgår av både Tim Bergling själv och av hans omgivning att han under hela sin karriär var medveten om att hans livsstil och industrin Avicii gick emot hans natur och att han vid varje framträdande gjorde våld på sig själv. För en introvert person som Tim Bergling vars liv handlade om att få skapa musik och att få vara ostörd i den processen, blev hela industrin och uppmärksamheten på hans person liksom det ständiga turnerandet och rollen som extravert en alltför stor påfrestning. I likhet med andra begåvade introverta personer som lever ett extravert liv drabbades han av utmattning i sin mest allvarliga form.

Nils von Heijne reflekterar i intervjun kring att det var pengarna och framgången som drev människorna kring Avicii att fortsätta driva på när de istället borde ha stöttat honom att sakta ner eller att kliva av. Tim Berling var fortfarande tonåring och oerfaren av livet då han blev kändis och han var utlämnad till sin manager Arash ”Ash” Pournouri som enligt uttalanden i ”True Stories” var besatt av att lyckas och att nå framgång. Girighet är en av dödssynderna som handlar om att människan blir besatt av mer och bättre och att hon tappar förankringen i sig själv och i de värden som skapar ett balanserat liv. Det är lätt att hamna i klorna på Girighet i en värld där framgång och lycka mäts i pengar och i materiella värden och där det saknas gränser för vad som är tillräckligt.

Det är just dessa drivkrafter som är svåra att bryta sig loss från och det är uppenbart att Avicii’s framgång också gjorde hans medarbetare liksom hela industrin omkring honom till miljonärer. Hans turnéer gjorde att hundratals personer runt honom kunde förverkliga privata drömmar och skapa sig förmögenheter. Ju mer han jobbade desto mer pengar tjänade de. I en värld där religionen inte erbjuder en förankring i djupare världen är det lätt och mänskligt att vi faller in i mer primitiva drivkrafter och i beteenden som vi vid närmare eftertanke inte skulle vilja stå för. Det framgår tydligt att Tim Berling var djupt besviken på den brist på stöd som han mötte från sin omgivning då han ville kliva av och sluta turnera. Han uttrycker i filmen att alla ju såg hur dåligt han mådde och att hans stress och ångest hade nått orimliga nivåer som även orsakat allvarliga fysiska problem, ändå försökte man övertala honom att fortsätta….

Det är just här som den viktiga frågan om ansvar kommer in i bilden. Tim Bergling var tydlig och uttryckte verkligen att han behövde hjälp att ta sig ur den situation han befann sig i. Hans omgivning vars roll var att stötta och hjälpa honom och som även han betraktade som sina närmsta vänner stöttade honom inte. Till slut fattade Avicii beslutet att dra sig ur ändå – men skadan satt djupare än vad man kunnat ana och uppenbarligen fann han inte någon väg till mening bortom livet i offentligheten. I likhet med andra stora artister, konstnärer och världsförändrande personer var Tim Berling en reflekterande person och en känslig själ – egenskaper som världen behöver och som vi behöver lära oss att ta hand om och bättre värna om. Det finns ett ansvar hos Tim Berlings omgivning som såg men inget gjorde av skäl som de behöver begrunda och hantera. Det fanns också ett ansvar hos honom själv som det framstår som att han faktiskt tog i att fatta drastiska beslut och ta ställning för att söka och ta emot hjälp. I detta fanns också ett ansvar hos hans ”hjälpare” kunde de möta honom i hans existentiella frågor kring mål och mening eller begränsades de till fokus på stresshantering, fysisk träning och återhämtning – nödvändiga men otillräckliga komponenter för en person i själslig nöd?

Tim Avicii Berglings tragiska bortgång lämnar en enorm spricka i den välpolerade bilden av lycka som västvärlden är uppbyggd av. Kanske är det detta som var hans avsikt att lämna ett eftermäle som blir så starkt genom de chockvågor det väcker bland människor i alla åldrar och samhällsskikt att de omedvetna drivkrafterna bakom människors beteenden oundvikligen förs upp till en medveten nivå där frågan om ansvar blir möjlig att greppa och hantera? Det vi alla delar är att vi föds nakna till världen och en dag ska vi lämna den utan att kunna ta något med oss. ”We are just passing through”…

2 Kommentarer
    • Fredrik Bengtsson says:

      Hej Anneli, ja, låt oss hoppas att denna tragedi åtminstone leder till djupare reflektioner över egna drivkrafter hos många. Vänligen Fredrik

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.