Utmattning & Civilisationens undergång

Dagligen möter jag människor i mitt arbete som lider av utmattningsbesvär. De kommer från alla typer av yrken, bakgrund och sociala sammanhang. Utmattning, depression och ångest är den gemensamma nämnaren som skär igenom alla bakgrundsfaktorer och som skapar en känsla av likhet mitt i mångfalden.

Utmattning handlar om att vara människa i en tid då det samhälle vi byggt och som vi lever i förväntar sig att vi ska uppföra oss som maskiner utan behov av återhämtning och utan känslor eller själ. Detta är naturlig utveckling av industrisamhällets rationella logik som gått ut på att vi med maskiners hjälp kan skapa välfärd och få ett bättre och mer bekvämt liv. Under 1900-talets sista decennier växte vi in i ett kunskaps- och informationssamhälle där vi med hjälp av internet fick tillgång till all världens kunskap och där mobiltelefoner och datorer fick möjlighet att kliva in i det globala samhället. Sedan dess har taken bara ökat och 2000-talet har handlat om sociala media och om digitalisering där vi just nu lever i en värld där det börjar bli svårt att se skillnaden mellan roboten och människan.

Vi förstår att roboten på många sätt är bättre och säkrare än människan och att människan därför inom en nära framtid kommer vara utbytt mot maskiner. Det är naturligt att människan kämpar med näbbar och klor för att befästa sin plats och sitt värde på jorden och i samhället då vi medvetet och omedvetet upplever att hotet om att känna sig överflödig och att vara utlämnad till en konstant känsla av meningslöshet lurar runt hörnet.

Vem är jag och hur kan jag leva ett meningsfullt liv är de frågeställningar som surrar i huvudet på den västerländska människan och sökandet efter svar och vägledning är enormt stort. Ett naturligt symptom på denna situation är den psykiska ohälsan och stressen som lagt sig som en våt filt över miljoner människors liv. Till skillnad mot roboten behöver människan vila och återhämtning, hon har sociala behov och hon har själsliga behov. Hon har dessutom behov av att processa och smälta information och att få ibland få vara och inte ständigt göra något som fyller en funktion.

Det är dessa mänskliga behov som blivit omoderna i det moderna samhället och som vi försöker undertrycka i vår iver att vara bättre och snabbare, eller åtminstone lika bra som roboten.

Alla som sett dokumentären om Avicii som jag skrev om i mitt föregående inlägg, har fått uppleva hur ett robotliknande liv kan bryta ner en människa totalt, både fysiskt och psykiskt. När dokumentären kom i höstas upplevde jag den som ett ärligt och naket försök av Tim Bergling att skildra hur man som människa går sönder om man tappar sig själv, om man inte för möjlighet att förankra sig själv och sitt liv i världen, på en plats, med nära och kära och med en känsla av att vara i kontakt med sig själv, sina tankar och känslor utan press på prestation. Det är lätt att ta lättsamt på utmattningsbesvär och att tänka att det inte är så farligt och att det är normalt eftersom att alla andra i ens omgivning också är mer eller mindre utmattade. Detta är en farlig väg att gå eftersom utmattning faktiskt är ett livshotande tillstånd. För Tim Avicii Bergling blev konsekvenserna förödande för hans såväl fysiska och psykiska hälsa och i filmen om hans liv får vi också erfara att han faktiskt inte klarade av att återuppta sin karriär även efter flera månaders paus och en betydande rehabilitering och omställning av livet. Det hade helt enkelt gått för långt och skadan var alltför stor.

Vi vet inte vad som till slut tog Tim Berglings liv men det råder inget tvivel om att känslan av meningslöshet och hans existentiella behov stod i centrum i kampen att hitta ett liv bortom den karriär som brutit sönder honom. Det är djupt tragiskt att han inte fick uppleva hälsa och mening som självklara komponenter i tillvaron trots framgång och trots att han bara var 28 år vid sin död.

Nyligen gick även vår folkkära Lill-Babs ur tiden och även om hon vid sin död var 80 år och på många sätt hade levt sitt liv på ett fullödigt sätt så vittnade hon själv om stressens pris över livskvalitén i intervjuer och TV-program under senare år. Hon tackade aldrig nej till uppdrag och jobbade jämt. I många år uttryckte hon en längtan och ett behov av att ta det lugnare, att få tid för familjen och att ta bättre hand om sig själv. Så blev det inte. Turnerandet och livet levdes på högsta växel ända in i döden. Hennes historia är ett skolboksexempel på det man hos läkaren eller psykologen betraktar som arbetsnarkomani som man vet har förödande konsekvenser för den drabbades egen livskvalitet såväl som för de anhörigas. Man kan inte låta bli att undra om hon någonsin, tex i samband med att hon fick hjärtflimmer för många år sedan, blev erbjuden professionell hjälp att finna en bättre livsbalans? Eller blev det bara piller och symptomlindring samt en uppmuntran att fortsätta som om inget hänt?

Visst är det så att vi själva är ansvariga för det liv vi lever och de val vi gör men vi kan inte bortse från att människan socialiseras in i en kultur där det omgivande samhället har ett enormt ansvar genom sin påverkan på människors värderingar och attityder till livet och till sig själva. Det råder inget tvivel om att det västerländska samhället har fostrat sina medborgare till att bli maskin-lika och att vårt värde mäts i vad vi producerar och hur lönsamma vi är. Behovet av att duga och känna att man är bra är människans och djurets starkaste drivkraft eftersom det är när vi känner oss sedda, uppskattade och älskade av omgivningen som vi får en känsla av värde, av att tycka om oss själva. Detta i sin tur föder känslan av mening i tillvaron som är måttet på psykisk hälsa.

Att vi springer sönder oss själva och att vi blir offer för utmattning och psykisk ohälsa har att göra med att vi kämpar för att få uppleva en känsla av mening i en tid som driver oss till att bli maskiner. Det är detta som är själva kärnproblematiken i vår tids utmattningsepidemi och det är först när vi förstår denna koppling och börjar finna vägar för människans berättigande på jorden som skild från maskinens, som människor kan börja må bättre. Lyckas vi inte med det så behöver vi bara titta på dokumentören av Tim Avicii Berglings liv för att förstå att vi står vid randen till vår civilisations undergång.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.