Vad har vi att lära av våra relationer?

En vän till mig berättade nyligen om sitt komplicerade förhållande till sin äldre syster. Han beskrev systern som mycket bestämd och dominant och att hon ofta for ut i ilska mot honom trots att de sedan länge är vuxna och lever sina egna liv. Många kan säkert känna igen sig i att det kan vara komplicerat med syskonrelationer men det intressanta för mig var den tolkning som min vän gjorde av situationen och hur han förhöll sig till den.

Enligt hans livsåskådning var relationen komplicerad eftersom de i ett tidigare liv också varit syskon och då hade rollerna varit ombytta. Att systern nu bar på en så stark underliggande irritation och ilska mot honom kunde tyckas irrationellt och oförskyllt men fick mening genom perspektivet att hon varit förtryckt och begränsad av honom i ett tidigare liv där detta aldrig hade klarats upp. Genom denna tolkning kunde min vän se på henne med ömhet istället för att bli provocerad, men kunde även förstå sin egen uppgift i relationen som handlade om att lära sig att stå upp för sig själv och inte låta sig tryckas ner av den dominanta kraft som hans syster representerade. Min vän valde helt enkelt ett sätt att se på situationen som gav mening för honom där han både kunde överse med sin syster och känna tacksamhet för hennes närvaro i hans liv eftersom den tvingade honom att lära sig något viktigt om sig själv. I andra sammanhang, t.ex i sitt arbete kunde han dra nytta av denna erfarenhet och bättre hantera andra relationer med dominanta personer genom att stå upp för sig själv och inte bli rädd för deras kraftfullhet.

Samtalet med min vän var intressant och meningsfullt, inte minst eftersom det så tydligt visade hur utlämnade vi som lever i Västvärlden utan någon övergripande livsåskådning som ramverk för hur vi tolkar livet, faktiskt är.  Som psykolog har jag haft många samtal genom åren med människor med liknande erfarenheter där smärtan i relationen lett till maktkamp, splittring och sorg utan slut – istället för till utveckling. Anledningen är att vi lever i ett Naturvetenskapligt paradigm där tolkningar som min väns inte har någon plats. I värsta fall skulle en sådan tolkning istället tolkas som ett tecken på psykisk ohälsa och kanske Schizofreni.

Varje människa har rätt att tro eller inte tro och alla samhällen har sina fördelar och nackdelar. Bortom tvivel står dock att en livsåskådning som innebär att man inte ser sig själv som världens centrum utan som en del av något större där en övergripande livsprincip styr de stora skeendena i livet, skapar förutsättningar för en högre grad av meningsfullhet och harmoni i tillvaron. Min vän hämtar sin förståelse av sig själv och sin omvärld från ett andligt paradigm som är naturligt för honom och den kultur som han kommer från men även någon som inte tror på något annat än den rationella dimensionen i livet kan hämta inspiration från ett förhållningssätt där man gör sig till aktör i sitt liv och väljer att hantera de motgångar och utmaningar man möter i livet som något man kan lära sig något av för att utvecklas och bättre hantera sitt liv.

I den fria världen som vi lever i finns det ju inte längre några normer eller något som är rätt eller fel så ta vara på denna existentiella frihet och välj att tolka det som gör ont och skaver i dina relationer som en påminnelse om något som du behöver lära dig om dig själv för att främja din personliga utveckling. Inte enkelt alla gånger men värt men värt ett försök!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.