Världen håller på att ställa om….

När jag startade denna blogg 2012 var min drivkraft att beskriva det paradigmskifte som jag och många andra upplevde att vi stod på tröskeln till men som ännu inte hade något namn eller var särskilt synbart i den offentliga debatten. För mig som under hela min yrkeskarriär lärt mig läsa människors hälsa och symptom i relation till den omgivande miljön och samhällsutvecklingen och som har förmånen att få möta människor i djupa samtal om mål och mening i tillvaron varje dag, blir saker och ting ofta tydliga på ett tidigt stadium.

Jag insåg att epidemin av psykisk ohälsa och utbrändhet var symptom på en existentiell kris av så stora dimensioner att det inte skulle räcka att bota symptomen – vi borde istället lyssna på dem och låta dem vägleda oss. Jag insåg att den västerländska livsstilen med konsumtion och tillväxt utan gräns och vår brist på djupare förankring i oss själva och i en tydlig värdekompass – hotade att förgöra oss. Bristen på respekt för våra egna gränser som följd av att vi förlorat oss i frosseri och glupskhet orsakade såväl livsstilssjukdomar och avspeglade sig i en frapperande nonchalans för naturen och ekosystemets gränser. Historien lär oss att omvälvande samhällsförändringar föregås av en period då allt ter sig som vanligt på ytan samtidigt som symptomen på en kollaps blir tydliga bland fler och fler människor tills de uppnår en kritisk massa som gör att det till slut tippar över.

Under dessa år upplevde jag ofta att jag talade för döva öron och att man inte förstod vad jag pratade om, censuren över sakernas tillstånd var helt enkelt ännu för kompakt för att kunna bryta igenom. I Sverige och i Europa belyste jag vår existentiella nöd och hur detta avspeglade sig i den epidemiska spridningen av psykisk ohälsa och lyfte tankar om att ”lösningen” var att återknyta till en livsstil där våra grundläggande fysiologiska, sociala och existentiella behov som människor fick stå i centrum och arbetslivet och samhället organiseras från den utgångspunkten. ”Sustainability begins with you” var det mantra jag utgick ifrån men hållbarhet var ännu inte ett ord i människors dagliga språkbruk.

I Afrika fann jag vila från min frustration där jag mötte människor och sammanhang som i motsats till oss västerlänningar upplevde mål och mening i tillvaron och vars tillvaro var grundad i att deras existentiella behov var tillgodosedda. Våra livsstilssjukdomar hade ännu inte kommit dit men hotet stod för dörren i takt med att dessa länders ekonomi växte och dess samhällsutveckling kopierade de misstag vi gjort i Västvärlden. Där såg jag hur otroligt mycket vi skulle kunna hjälpa dem att bygga hållbara samhällen med respekt för miljön och alla de yttre fantastiska strukturer och system som vårt välfärdssamhälle har utvecklat – men också vad vi skulle kunna lära oss av dem gällande social hållbarhet, existentiell hälsa och lycka. Denna koppling gav dock inget resultat i handling mer än att man tyckte att mitt engagemang i frågorna var inspirerande.

Som entreprenör och konstnär behöver man lära sig att ha tålamod och att vänta, samtidigt som man behöver stå ut med den ensamhet som kommer av att se och uppleva verkligheten på ett sätt som ens omgivning inte kan relatera till. Att vara i otakt med tiden är helt enkelt väldigt svårt och man behöver hämta styrka från sitt inre när den inte går att inhämta i det yttre. Att skriva om dessa frågor på bloggen och bestämma mig för att ta plats med min bild av berättelsen om vår tid och vart vi är på väg har varit en god hjälp. Från 2015 och framåt har det blivit lättare givet att det jag sett och upplevt har blivit bekräftat och nu delas av många. Som i alla större samhällsförändringar har saker och ting parallellt blivit mycket bättre och mycket sämre under de senaste fem åren. FN’s globala mål från 2015 och det globala uppvaknandet kring den miljökatastrof vår livsstil har orsakat och som vi nu lever mitt uppe i har slagit undan censuren över sakernas tillstånd. Forskning visar på kopplingen mellan psykisk ohälsa och det existentiella hot som en global miljökatastrof innebär för allt liv på jorden.

 När censuren rämnar och sakernas verkliga tillstånd framträder är det naturligt att vi känner oss ännu mer ångestfyllda, deprimerade och utmattade. Det är lätt att känna hopplöshet och maktlöshet i tillvaron och det är där som inte minst många barn och ungdomar befinner sig idag. Många av Västvärldens självmord, liksom radikalisering till extrema religiösa rörelser, våld och terrordåd är uttryck för denna känsla av hopplöshet och meningslöshet som många känner men som Västvärlden vägrat ta till sig.  Dessa känslor förstärks av att den del av civilisationen som driver på förändring och som vill se nödvändiga, radikala förändringar stöter på motstånd av den andra delen av civilisationen som upplever att grundläggande värden i deras livsstil är hotade, vilket gör att de inte vill eller kan acceptera det rådande Paradigmskiftet. Den politiska utvecklingen i Västvärlden är ett uttryck för detta där Trump, Brexit, Högernationalismen och liknande fenomen avspeglar ett värnande om konservativa värden och ett vidmakthållande av den gamla berättelsen som satte evig tillväxt och gränslös konsumtion i centrum för livet även om den baseras på koleldade fabriker som förgör såväl människors hälsa som jordens ekosystem. Denna falang förkastar all forskning kring dessa frågor som ett tydligt uttryck för att de bestämt sig för att de vill stanna kvar i censur och parkera sig där och vägra förändring.

Ett Paradigmskifte pågår under en 20-årsperiod och omfattas av olika faser. Idag upplever många att världen och livet förändrats dramatiskt mycket sedan 2010. Det var ungefär då som Paradigmskiftet inleddes vilket betyder att 2020 är ett läge då vi befinner oss mitt uppe i striden mellan det gamla och det nya. Precis som Agenda 2030 stipulerar och världens miljöforskare förutspår har vi 10 år på oss att ställa om samhället för att undvika en total kollaps av jordens oersättliga eko-system. Det är detta gemensamma yttre och konkreta hot som utgör hoppet för en global samling kring omställningen av vår livsstil.

Innan det blir bättre, blir det sämre. Det är en oundviklig del av ett Paradigmskiftet. Vi förlorar det vi haft kärt och har ännu inte landat i det nya. Förvirring är vår hemvist. Allt fler människor förflyttar sig från Censur in i Förvirring och processar den nödvändiga fasen av acceptans av sakernas tillstånd just nu. Det är svårt, oroligt och ångestfyllt – men samtidigt livgivande. Människor börjar organisera sig, läsa böcker och forskningsrapporter, söka nya sammanhang och mötesplatser där dialoger och konkreta förändringsinitiativ tas som bidrar till en hållbar omställning. Ungdomarna organiserar sig och Greta Thunberg har på kort tid blivit en av världens största influencers som samlar miljoner människor runt jorden i ett globalt manifest som inga politiker längre kan nonchalera. Klädindustrin som står för en betydande del av de globala utsläppen inser att deras affärsmodell som byggt på massproduktion är över och behöver ersättas av att reparera, återanvända och att låna och hyra istället för att äga. För vår mormor eller farmor skulle detta te sig som en total självklarhet givet att deras naturliga livsföring byggde på hållbarhet efter nedärvda traditioner och vanor som gått förlorad under de senaste årtiondena i takt med att samhällsekonomin byggt på tesen ”Shop till you drop”.

I mitt arbete som under dessa år i stora delar förblivit detsamma, möter jag idag människor som är mer medvetna och som kan sätta ord på sina existentiella frågor, som vägrar medicinera bort sina symptom och som vill hitta former för sin personliga hållbarhet som förutsättning för att kunna engagera sig i det gemensamma ansvaret till hållbar omställning av samhället. I Afrika har samma medvetenhet om sakernas tillstånd gjort att mina slumrande och småskaliga projekt nu lyfts till industrin där man söker hjälp och lösningar för att minska koldioxid-utsläppen med hjälp av de fantastiska svenska uppfinningar som exempelvis biogas som vi kan stoltsera med. Mötet med den afrikanska kulturen inspirerar oss och lär oss i sin tur om social hållbarhet, om att vi faktiskt inte behöver leva i existentiell tomhet och plågas av känslor av meningslöshet. Allt fler upptäcker att vägen till lycka handlar om att ge, att dela med sig och om den gemenskap och det utbyte som sker när vi är tillsammans och får möjlighet att vara en del av något och engagera oss i något som är större än vårt ego eller vår personliga vinning.

I takt med att jag ser alla fantastiska initiativ och den faktiska omställning som pågår känner jag mig hoppfull och inspirerad trots allt mörker som omger oss just nu.  Vi håller på att formulera den nya berättelsen om vad livet på jorden ska handla om som tillhör framtiden och nästa tidsera. Att känna hopp är i mångt och mycket ett val som hjälper oss att fokusera vår energi i en riktning och att få tillgång till den kraft som kommer av att se ett mål och ett syfte. Mitt bästa råd just nu för dig som redan slagit in på en ny väg blir därför to ”Stay the course!”

3 Kommentarer
  1. Erik says:

    Bengtsson- du har så rätt. Nu är det på riktigt, dags att byta jobb och jobba ännu mer med hållbarhet vilket kommer ge mig ett mer meningsfullt liv. Det finns en framtid.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.