”Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla nionde-klassare inte klarar kunskapsmålen?”

[dropcap]I[/dropcap] DN’s Söndagskrönika (26/5)gör Peter Wolodarski en lysande och träffsäker analys av de grundläggande problemen i vårt samhälle som förklarar upploppen i Stockholms förorter. Han har tittat på skolresultaten för niondeklassare i de mest drabbade områdena; Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista och lyfter fram  skrämmande siffror som visar att i ovan nämnda områden är det endast 29%, 38%, 32% samt 43% som är godkända i grundskolan. Detta ska jämföras med 97% i Adolf Fredriks skola, Enskedeskola 92% och motsvarande siffror för niondeklassare i mindre invandrartäta områden. Det finns självklart flera olika faktorer som förklarar dessa olika världar, helt klart är dock att det självklart är betydligt svårare att klara kunskapsmålen om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken.
Wolodarski’s analys landar i relevanta frågeställningar som leder oss till några av svaren till vad som driver unga vuxna att ta till våld och vandalism. ”Vilket samhälle skapas när 70% av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?” I artikeln refereras till utbildningsminister Jan Björklund som säger ”Klassresan börjar i klassrummet”. Det är i den öppna och allmänna skolan som ett samhälle har möjlighet att begränsa orättvisor och att ge alla människor lika förutsättningar att forma sitt liv. Sveriges resa från fattigt bondesamhälle till en av världens rikaste välfärdsstater hänger nära samman med rätten till fri utbildning för alla, men i flera av Stockholms förorter har skolan fundamentalt misslyckats med att upprätthålla denna viktiga tradition. Konsekvenserna av detta är inte bara arbetslöshet bland unga vuxna, utan även kriminalitet och utbredd psykisk ohälsa som blir svår att bryta. Jag tror att detta sätter fingret både på problemet men innefattar samtidigt fröet till en lösning.

[dropcap]D[/dropcap]et är ingen slump att många lärare också lider av depressioner, ångest och utbrändhet. De har ofta en helt omöjlig uppgift att lösa, ett jättestort ansvar med klart bristande förutsättningar. Hur ska barn kunna lära sig saker i skolan när föräldrarna är traumatiserade, isolerade och oförmögna att erbjuda barnen trygga omständigheter hemma som gör att de får en chans att fokusera på skolarbetet? Den enorma invandring som har skett i Sverige under de senaste årtiondena har i grunden förändrat vårt samhälle och berikat oss med en mångfald som ger en ökad komplexitet i alla led. I takt med att denna komplexitet har ökat har dock samhällets insatser för att arbeta proaktivt gått i helt annan riktning. Skolpsykologer och skolsköterskor har rationaliserats bort i många skolor, lärarna har fått större och större klasser att hantera och stödet till föräldrar som lider av psykisk ohälsa har ofta begränsas till medicinering med recept som hämtas ut på Apoteket istället för att satsa på kvalificerat stöd och hjälp att hantera känslor och integrationsproblem. Om vi hade politiker som tänkte långsiktigt och hade kunskap om mänskliga behov och drivkrafter skulle vi ha kunnat investera många miljarder i proaktiva stödinsatser för invandrande familjer och barn, inte minst inom ramen för skolan, för att motverka de förödande konsekvenser som vi nu har att hantera och som kostar oss flerfaldigt många miljarder mer jämfört med om vi hade försökt förebygga problemen istället för att vänta, blunda och hoppas att allt på något mirakulöst sätt ska lösa sig, och agera först när skadan redan har inträffat. Det är oerhört viktigt att inte skuldbelägga lärarna i detta eftersom de som sagt har en helt övermäktig uppgift i många fall. Det går inte heller att lägga skulden enbart på de invandrade familjernas oförmåga att stötta barnen i skolarbetet och i uppfostran till goda samhällsmedborgare. Detta är ett samhällsansvar som måste ge förutsättningar till skolan och till familjerna så att de i sin tur kan axla sitt ansvar och vända denna destruktiva utveckling. Jag är säker på att man kan göra väldigt mycket som skulle kunna vända utvecklingen, frågan är om viljan, insikten och kunskapen finns på samhällsnivå för att ta sådana initiativ?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.